Med risk för att bli anmäld

LITE sjukt tycker jag nog att det är idag. Som bloggare har du rätt att skriva vad du vill om vem du vill och det tycker jag verkligen är bra. Så länge man har lite självbehärskning. Jag kan bara gissa vad vissa bloggares barn kommer känna när de om några år googlar sina föräldrar och hittar bloggar som både är elaka och visar diverse "pinsamma bilder" på familjen.
 
Det mest "pinsamma" jag kan visa är nog att mina POJKAR ridit sen de var små, i olika perioder. Åtminstone är det nog det som DE tycker kan vara mest pinsamt om tio, femton år.
 
 
 
Jag själv har ju "alltid" ridit, så det har varit naturligt för mig att killarna ska få prova på det, åtminstone, och de har faktiskt gillat det även om de tyckt att det varit lite läbbigt ibland.
Men att jag "outar" deras ridning känns inte som någon stor grej jämfört med vad många andra föräldrar gör. Jag kanske är lite feg, men jag orkar liksom inte att folk får anledningar till att klaga och ifrågasätta saker. Jag har alltid gått min egen väg oavstt vad andra tycker, och bara det att jag "avslöjar" här på bloggen att vi lever på andras överflöd både vad gäller mat och prylar, känns som en stor "chansning" eftersom många säkert tycker att det låter asäckligt.(Nu vet jag visserligen att väldigt många faktiskt tycker det är bra, men några finns alltid.)
 
Dessutom känner jag ett flertal som faktiskt fått orosanmälningar efter de bloggat, vilket för mig känns rätt absurt. Vi har fått anmälningssjukan! Vem sjutton vågar skriva om att man kanske mår dåligt, så länge man har barn?
Vi i landet Rosafluff och Mellanmjölk blir ju helt förstörda om en förälder inte gör, tycker eller tänker som vi själva anser vara bäst. Det är skrämmande, men det innebär inte sällan att vi tar saken till någon myndighet, många gånger helt utan att ha koll på vad som egentligen försiggår. För att konfrontera de det gäller är ju otäckt. Men hur otäckt är det inte att känna att man är utpekad av någon som att man inte gör bra ifrån sig, och kanske inte ens att få veta VEM som tycker så?
 
Tror man på riktigt att något blir bättre av att man anmäler (ofta grundlöst efter lite närmare efterforskningar) än att man knackar på eller ringer och säger "Hej, du jag är lite orolig för dig och din familj, det kanske inte är min sak men hur är det med dig/er egentligen?"
Det tycker åtminstone jag är betydligt bättre, för då visar man sitt stöd och står för sin känsla och tanke. Att anmäla utan att ens ha insyn känns bara fegt och ogenomtänkt, och framför allt så är det ett slöseri på värdefulla resurser, men så långt tänker många inte ens tråkigt nog.
 
 
 
 
Allmänt, Så tycker jag | |
Upp