Världens klokaste

 
Idag är en sån där dag då jag inser att en dag har jag inte kvar mina älskade hundar. Särskilt inte den äldsta här ovan, eftersom hon är just äldst. Hon är visserligen "bara" fem år, så några år till kan man väl vänta sig, men det är ändå så det hugger i hjärtat bara av tanken på att hon en dag ska försvinna.
Hur kommer jag på såna här djupa tankar då? Tja, jag skyller på min högkänsliga sida, eftersom en av mina närmste vänner haft rejäl otur på sistone och fått avliva flera av sina bästa vänner på kort tid, och det sätter ju lite snurr på mina tankar om våra djur med...
 
Så här liten var hon när vi fick hem henne... det känns som igår!
 
Jag är innerligt glad att jag kunnat bevara henne i bilder, precis som alla våra djur.
 
 
 
Det är ju så, vi människor har ju så lång livslängd till skillnad från våra älskade djur. Det hör till att man får säga farväl. Jag vet att det är så. Och det är absolut inte första gången, vi har haft många djur som fått somna in. Men man vill liksom inte tänka på det. Men jag undrar om det inte är vettigt att göra det, för att inte få en chock den dagen det är dags? Sorgligt ja, men det gör ju att man värderar sin tid tillsammans som fortfarande är kvar, så mycket högre...
 
 
Allmänt, Hundar | |
Upp