Blodsband

I flera års tid har jag och min familj pratat om det här med att min "plast"pappa är min pappa mer än vad min biologiska pappa är eller någonsin har varit. Att jag sedan ca 2,5 års ålder blivit omhändertagen och försörjd, fått stöd och trygghet och haft ett vardagsliv med mannen som min mamma dessutom varit gift med sedan 1986. Det är honom jag menar när jag pratar om min pappa, och jag har kallat honom för pappa i hela mitt liv.
 
När jag växte upp såg jag inte bara honom som min pappa, utan hans biologiska dotter som min styvsyster, hans mamma som min farmor, hans syster som min faster och hans bror som min farbror. Och alla deras barn som mina kusiner... Att vissa av dessa människor är såna jag bara träffar väldigt sporadiskt idag gör dem inte mindre värdefulla i mina ögon, de är ju människor som jag har många minnen av, i synnerhet mina kusiner som mindre. Eller ja, i dagsläget får de väl kallas plastkusiner om man ska vara petig då... Men oavsett..
 
Jag tycker inte det är konstigt att jag ser på min "plastpappa" och hans släktingar på det här viset, eftersom han varit där så länge jag kan minnas. Genom roliga stunder, men även genom motgångar och kaos. Om någon visat sig stå på min sida så är det min "plastpappa", inte min biologiska pappar. Han har inte haft något som helst intresse av mig och i synnerhet inte av mina barn. Mina barn ser min "plastpappa" som sin morfar. De vet inget annat, och han har axlat det ansvaret lika bra som att vara min pappa.
Så det skulle vara gjort för flera år sedan egentligen, men först nu har vi fått tummen ur och fixat ansökningspapper, för nu tycker vi alla att det är hög tid att jag även rent lagligen får kallas min pappas dotter. Att han får cred för att ha tagit hand om mig under alla år, och att han får bli mina barns morfar även rent formellt. Nu har vi skickat iväg papper om adoption.
 
 
Jag tycker någonstans att det här är inte mer än rättvist. Jag har alltid känt mig som lite av en "oäkting" åtminstone i vissa personers ögon. Nu kan man inte säga annat än att jag är en del av familjen, när detta är klart.Jag tror det är bra för min självkänsla. Även om det mest av allt är en formell grej.
Allmänt, Random | |
Upp