Vikten av fostran

 
Här ovan ser ni en bild på Grynet. En av mycket få småhundar som jag träffat som faktiskt har en fostran värd namnet. Grynet är en typisk "småhund" som för det mesta ses flänga runt ohejdat i ett koppel, utan styrsel eller krav på att gå lugnt. Inte sällan hör man dessa småhundar bjäbba på allt ifrån sin egen skugga till cyklister och barn och bilar och gud vet allt. Det är inte heller ovanligt att man får passa sig lite när man klappar dem, rätt vad det är så kan man bli nafsad eller till och med biten, för att många inte fostrar sin lilla hund när den gör såna saker, utan då är det "gulligt" att den morrar eller gör utfall.
GRYNET gör inget av dessa saker. Hon är tyst för det mesta, älskar att bli klappad och kelad med och gör aldrig en antydan till att nafsa eller bita någon. Hon är med på det mesta och kan gå väldigt fint i koppel utan att göra utfall eller zickzacka över vägen. Hon har även en bra inkallning och älskar att vara till lags både vid lek och träning.
Uppenbarligen går det alltså att få en trevlig hund även om den är modell mindre. Men varför ser man inte fler såna då? Jag känner enormt många hundmänniskor och bara en handfull har TREVLIGA småhundar som Grynet. Resten beter sig allmänt jobbigt; skäller i tid och otid, jagar cyklar, nafsar och morrar, är rädda för barn och andra hundar, vaktar och hugger om man kommer för nära i vissa situationer som inte borde vara "vakttillfällen" osv.
 
Skulle man inte kunna ställa samma krav på en liten hund som jag gör på mina Schäfrar?
 
Jag själv har Schäfrar. Jag har aldrig haft ett val att ignorera mina hundars träning och låta dem "bara vara" utan de har redan från början fått vara med på allt vi gör, träffa alla vi umgås med, leka med många andra hundar i olika storlekar och av olika kön. Vi har tränat på att komma på inkallning, gå fint i koppel och ignorera andra hundar för att nämna lite. De är därmed ganska okomplicerade hundar som är stabila och inte hoppar eller nafsar, skäller eller beter sig illa bland andra även om det är nya miljöer osv.  De är allmänt trevliga, väl socialiserade och stabila hundar. För att jag gjort dem till det genom träning. Något som är fullt möjligt även med små hundar, men som av någon anledning sällan görs.
 
När jag säger att jag "aldrig har haft ett val" gällande att träna mina hundar så menar jag följande:
Hade jag INTE tränat mina hundar på det vis jag gjort, så hade de betett sig som de små hundar som jag beskriver ovan. Dragit i kopplet, gjort utfall och morrat, nafsat, hoppat, skällt och levt rövare i allmänhet. Saker som man inte ens reagerar på när en liten hund gör, för det är så vanligt förekommande. Och det är sorgligt!
Jag vet inte om det är lathet eller okunskap som för att så många små hundar inte är väluppfostrade? Många mindre hundar behandlas inte som hundar utan som dockor, med allt vad det innebär av att ha kläder, bäras runt på och springa till frisören i tid och otid osv. För all del, trimma gärna hunden, men glöm inte att den har en päls för att den ska tåla kyla och värme, du skapar behovet av täcken och overaller genom att klippa och trimma hunden!
Om man i stället la pengar på att gå en kurs eller två med sin hund för att låta den aktiveras mentalt och socialiseras med andra hundar, så skulle nog många hundar vara betydligt lyckligare. Många av de beteenden som småhundar lägger sig till med grundas nämligen i understimulans och frustration. Det behöver man ingen hundpsykolog för att förstå. Det är grundläggande kunskaper som alla hundägare borde ha. Tråkigt nog lär det förbli så här, så länge små hundar inte tas på allvar.
Skulle mina Schäfrar göra samma saker som en random liten hund tillåts göra skulle mina hundar förmodligen hotas av avlivning, medan småhundar anses "gulliga" när de "har en egen vilja". I min värld är det här helt sjukt. Verkligen HELT sjukt.
Allmänt, Hundar, Så tycker jag | |
Upp