När man måste ta det jobbiga beslutet
Lurvas, vår gula lilla älskling i kattungekullen, har vandrat vidare till sina syskon idag. Han har varit ohjälpligt efter i storlek och fick trots matning inte i sig mat nog för att växa på sig, och sista dygnet har han dessutom visat tecken som påvisar en eventuell epilepsi. Från att ha legat och sovit så hoppade han (den mest stillsamma av alla) rakt upp och toksprang planlöst tvärsöver hela dubbelsängen för att bara trilla ihop och flämta och sen somna.
Den här gången handlar det om en kattunge som hunnit få både ögon och hörsel så nu blev det veterinären som fick avliva, och jag kan lova en sak, dit går jag inte igen!!
Vi har en veterinär på lite håll som vi alltid använt oss av, och det är ju toppen men här tänkte jag att det var bra när det låg så nära. Dessvärre fick jag höra konstiga saker som "är du säker på detta, den är ju så ung.." och "du verkar helt oberörd, skiter du i den här lilla älsklingen eller?". Dessutom pussade och gullade veterinären med VÅR kattunge och sa att han skulle sova gott osv.
Visst är det bra med en empatisk veterinär men det kändes mest bara löjligt. NEJ jag var inte oberörd på något vis men jag vet också att ibland måste man ta jobbiga beslut när man har djur. Jag har haft djur i hela mitt snart 40-åriga liv, och det har väl satt sina spår, jag spar mina tårar till jag är ensam, i alla fall gråter jag inte mitt i väntrummet helt ohejdat...
Detta bemötande i kombination med att man fick ge katten flera sprutor för att den skulle dö vilket var totalt onödigt (jag bad att det skulle gå fort) gör att jag totalt tappade förtroendet för denna veterinär tråkigt nog. Katten vägde ca 140 gram, hur svårt kan det vara att dosera en överdos till den?
Tråkigt. Men nu lider han inte mer åtminstone. Finaste lilla Gul.
