Jobb igen

Idag blev det jobb igen, vilket inte stod på agendan först egentligen, men då en annan vikarie plötsligt slutat höra av sig så fick jag hoppa in. Jag har inte riktigt förstått det där med hur man är funtad om man inte ens kan höra av sig och säga att "nej, jag har fått förhinder/vill inte/kan inte jobba längre" hur svårt kan det vara?
Jag tycker det hör till god ton att man hör av sig, men å andra sidan, min mamma som jobbat med att bemanna inom både äldreomsorgen och handikappomsorgen har berättat en del genom åren om vikariers olika knepiga sätt att bete sig, så jag borde vara härdad... Men jag kan ärligt säga att jag tycker det är korkat att inte höra av sig. OM man en dag vill ha ett jobb igen när något förändrats så har man ju bränt sitt skepp ganska rejält om man inte beter sig vettigt när man "gör slut med jobbet".
 
Vi (=jag och kollegan P) roade oss också med att räkna lite på vad kommande lön kommer att bli. Jag är ju som sagt bara vikarie men har ändå kommit upp i långt över 100 timmar i maj månad, så jag har en hyfsad lön att vänta, vilket så klart är välkommet. Det kanske inte blir så mycket till semester för min egen del eftersom jag lär få jobba massor, men det finns alltid hål att fylla. Vi har ju (läs: JAG har) planer för trädgården exempelvis, och då kan det ju vara trevligt om inte sambons lön gick oavkortat till dessa saker... :)
 
Jag kan ju avsluta inlägget med en bild som togs för fem år sedan idag. Lite galet är det hur tiden flyger iväg!
 
 

Kommentera här: