En stor anledning...

En stor anledning till att jag "föll" för sambon var faktiskt att han hade en schäferhund. Jag (då, ganska naiv..) tänkte att en människa som har en välskött och trevlig schäfer kan det inte vara SÅ stora fel på. Det var visserligen rätt i det här fallet, men jag skulle kanske inte gå på den devisen nu, haha..
 
Nemo hette hunden och han kom som omplacering från polisen som omhändertog honom från en missbrukare, där man bitit av hans topp på ena örat, vilket ju syns på bilderna också. Galna människor! Så gör man väl inte?!
 
 

Minnesbild

En gång i tiden när jag precis börjat fota så råkade det falla sig så att jag blev anlitad att fota en häst vid namn Astiz, det skulle vara en minnesfotografering då man inte kunde göra mer för honom. Den hästen var enormt vacker, och det skulle visa sig bli startskottet på en vänskap med hans ägare M som varat sedan dess. Hon var min första "hästvän" när jag bodde i Enköping och tack vare henne hittade jag Nevve som jag hade hand om under ca 1,5 år, och då var vi stallkamrater, och lite senare tipsade jag henne om en häst som hon senare köpte, och däremellan så har jag hjälpt henne med hästarna och fotat åt henne. En bra vän på alla vis, helt enkelt. Och det började med den där ganska spontant påkomna minnesfotograferingen, och bilden nedan var en av många som togs den kvällen.
 
 
 

Struktureringsnörden börjar vakna till igen

Nu känner jag lite att det är dags att ta tag i en del saker här hemma.Visserligen kanske jag inte "behöver" känna mig stressad över halvfärdiga saker då vi faktiskt bara bott här sedan första april, men det KÄNNS mycket längre, kanske för att det varit väldigt fullt upp; skola och fritids, nytt jobb, sommarlov med rekordvärmebölja och en kattungekull dessutom, projekt i trädgården (rabatt, jordgubbsland, riva den hiskeliga altanen i ett hörn) och dessutom ommöblering i data/gästrummet och diverse annat, som besök, barn på semester och liknande. Det har varit fullt ös!
 
Jag kan erkänna att jag är bra på att sätta press på både mig själv och andra, och just nu känner jag lite att "hmm, jag BORDE se till att få fixat den där skänken som ska målas om" och ungefär tusen andra saker. EGENTLIGEN är det inte särskilt nödvändigt, men det KÄNNS lite så. Mest för att jag ska få lugnt i min skalle visserligen, men det kan vara jobbigt nog. Jag kan liksom inte släppa något som jag en gång börjat klura på riktigt. I kombination med en trött sambo som inte har någon jättestor lust att göra allt jag vill ha gjort alltid, så har jag fått bryta ner planeringen i mindre bitar för att det ska bli lite mer lätthanterligt.
 
 
På Att Göra-listan står just nu...
  • Sätta upp rullgardin i gäst/datarummet.
  • Måla skänken vit
  • Måla en vägghylla vit och hitta en plats åt den
  • Strukturera garderober i sovrummet (de är jättedåliga, nästan bara hänggarderober och vi vill ha backar)
  • Sätta upp verktyg på en pegboard på väggen i "förrådet" där vi har dem i lådor just nu. Svårt att hitta allt.
  • Rensa lite i bastun (som agerar förråd, ingen av oss gillar att basta)
  • Köpa lite större köksmöbler och byta ut det som är idag
  • Byta till en lite mindre bokhylla i tv-rummet eller ännu hellre en större köpmansdisk i vitt. Osynlig förvaring är bäst!
  • Skaffa en "öppen spis" till tv-rummet inför hösten
  • Skafa ett ordentligt skafferi till köket och därmed kunna strukturera köket bättre.
  • Och en massa annat. Det finns alltid att göra!