Lite som jag..

 
Ibland, på mitt jobb, så känner jag lite så här. Och ibland, på mitt jobb, så tror jag nog att mina kollegor kan känna så här när JAG börjar pladdra också, hahaha.
 
Idag var en megaseg jobbdag pga hettan, vi kunde inte gå en meter utan fick ta till STÄDNING för att "roa" oss, då är det illa! Och då blir man lätt trött, och när jag blir trött... så börjar jag gärna pladdra. (Eller så blir jag tvärtyst, men det är olika. Idag pladdrade jag.) Å andra sidan märker jag när folk börjar tröttna lite så då brukar jag gå och spela spel på mobilen i stället eller något. Personlig assistans är ett jobb som är väldigt olika gällande intensitet, har din brukare ingen energi så BLIR det en massa dötid, det får man ta. Det kan vara skönt vissa dagar, andra dagar är det mindre skoj. Så länge familjen inte är hemma är det lättare, men är övriga i hushållet närvarande så känner åtminstone jag mig väldigt lat om jag inte "är aktiv". Men vad ska man göra?!
 
 
Barnen kom iväg med mormor och morfar norrut i alla fall, och det var ju skönt (framför allt för dem, skulle jag tro) så nu är det ödsligt här en tid framöver.

Tisdagstanken: Skärmtid

 
 
Mina barn har inga direkta begränsningar för hur länge de sitter vid sina skärmar, och då tänker jag både surplattor, dator, tv och mobil. Jag tycker inte det behövs, eftersom de faktiskt reser sig och gör saker om jag ber dem, de har förståelse för att det finns viktigare saker än att spela och hänga vid sina skärmar, och att annat måste komma före då och då. Att spel är något man ägnar sig åt när man har gort det man behöver.
 
Nu kanske någon tycker att jag är en oansvarig förälder, själv tycker jag att jag underlättar för mina barn så att de inte behöver scheman för att leva hela tiden. Scheman kan vara toppen, men jag tycker det är minst lika viktigt att kunna se vad som behöver göras utan att någon säger något också, och så länge mina barn inte drar sitt strå till stacken och hjälper till på olika vis så får de heller inte sitta vid sina skärmar. MEN när de utan vidare plockar ur och i diskmaskinen, torkar spis och bänkar, dammsuger, går ut med hundarna, hänger tvätt eller plockar iordning etc,ja då ser jag ingen anledning till att de ska hållas ifrån sina intessen. (För det är så jag ser det,att skärmarna,spelen, är en del av deras intressen.)
 
Alla tycker så klart olika, och det är helt ok. Men så funkar det här hemma hos oss. Jag drar inte ensam in skit, jag är inte den enda som använder kläder, och jag är inte den enda som blir hungrig. Så därmed är det inte självklart att det alltid behöver vara jag som dammsuger, tvättar och lagar mat osv. För mig känns det logiskt, och som en bra grund för mina barn att värdera både andras jobb och sin egen insats.

Tisdagstanken: Lycka

Just nu har jag varit ute och planterat rabarber som jag hämtade från min vän, och samtidigt passade jag på att plocka lite jordgubbar från våra plantor och nu har det blivit så många att jag fick en rejäl skål med söta, goda jordgubbar och grädde att mumsa på medan jag försöker komma ifatt med mitt bildredigerande från ett bröllop jag fotade undantagsvis.
När jag gick där ute i trädgården, och när jag klickade på grädden på de solvarma bären, då kände jag faktiskt att FASEN vad jag har mycket att vara lycklig över just nu! Jag håller på att lösa "jobbkoden" och kommer få en vettig lön nästa månad,efter att ha bara haft sporadiska småinkomster under ungefär ett decennium, jag har en välartad familj (även om vi så klart kan vara slappa och slarviga och lata och sådär som alla andra ibland..) och vi bor mysigt med våra härliga djur, och nu har jag dessutom kommit en liten bit på väg med detta med att odla egen mat. För mig är det suveränt, även om jag inte är någon stjärna på växter och plantor egentligen.
 
 
Bara att kunna gå och hämta en skål jordgubbar och njuta av dem, de här första små godingarna, är ren och skär lyx! Att kunna klappa mina lojala hundvänner och gosa med vår underbara kattunge likaså. Att titta förbi köket och inse att syrénsaften är klar ikväll och redo att hällas på flaskor och att stå i köksfönstret eller sitta på balkongen på övervåningen på kvällen med en hembakt muffin och ett glas maskrossaft och känna syrenbuskens underbara doft sprida sig gör mig lite sådär löjligt lycklig!
 
Kanske är det mitt förlutna som gör sig lite påmint, min barndom bestod mycket av att ta vara på frukt, bär och grönsaker mm på släktens sommarställe, plocka ägg och fodra grisar, ankor och höns eller gäss hos mormor och morfar, hjälpa till med klippning av får hos bekanta eller att gå och hämta ett glas mjölk direkt från kossan under morgonmjölkningen hos bonden jag praktiserade hos.
 
Jag har med andra ord vuxit upp lite som en "lanttjej" och känner lite av en frihet i att inte behöva vara full av ångest så här några dagar innan lön för att pengarna är slut eller att vi inte har mat på bordet. Jag har lärt mig så många vägar till att försörja mig och min familj så det är inget jag ens funderar över längre. Det är lyxigt att kunna säga att så länge vi får ihop till hyra, el, vatten, sophämtning osv så är mat inte ett problem. Vi vet att man kan dumpstra, och är inte rädda för att göra det vid behov. Vi håller på att starta upp en trädgårdsodling som ska ge oss en del av det vi behöver, och vi är på det stora hela ganska lugna även när plånboken är rätt tom, för vi vet att vi klarar oss. I synnerhet så här på sommarhalvåret. För några år sedan var läget ett annat, då hade jag näst intill ingenting att leva på och hade konstant ångest över hur maten skulle hamna på bordet. Därför är det extra mycket lyx för mig att faktiskt kunna säga att jo, jag kan ge mina barn båd smörgåsar med riktigt smör och ost på, frukt och grönsaker (som för många är ren lyxkonsumtion) och varm mat lagad från grunden, även så här tre dagar före lön. Alla kan inte det. Och det är otroligt skevt med tanke på hur mycket resurser det finns där ute.