Very much me

 
 
Lite så här känner jag faktiskt till och från. Folk säger så jäkla mycket till mig och andra i sin närhet, men när det kommer till kritan att faktiskt få en förändring-och därmed stå upp för vad man sagt och tyckt-då är det lite sämre med deltagandet. Så jäkla dåligt. Tyvärr tillhör ju jag de där som till slut ruttnar på att folk klagar och går vidare till nästa instans med vad det nu är, och då är det ju inte sällan JAG som i slutänden får ta emot diverse frågor och funderingar eller gnäll tillbaka.
 
Senast på jobbet faktiskt. Det har varit ett evigt klagande på att cheferna är dåliga på framförhållning och att vi som jobbar ständigt får rädda upp situationen. Jag förstår att man tröttnar, men jag har funderat högt flera gånger och sagt "Men ni har ju skämt bort dem! Det är klart att de inte bättrar sig om de vet att ni alltid reder upp situationen?!" För mig är det ganska solklart.Och lika solklart är det att om man inte berättar om såna saker för någon som har makten att göra ändingar, så lär det inte heller bli bättre. Men folk är hiskeligt rädda att vara obekväma och att framstå som "jobbiga". Mellanmjölks-Sverige i ett nötskal. Fine, säg inget. Men räkna inte med att något blir bättre heller då.
 
 

Tramsigt med självcensur

En sak som jag funderar lite på är det här med åsikter. Jag tycker en väldig massa, om det mesta-det tror jag att alla gör mer eller mindre. Och det fanns en tid när jag vräkte ur mig det jag tyckte ganska ohämmat, men jag har också fått ta konsekvenserna av det genom åren.Folk har pratat skit om mig, folk har sagt upp kontakten baserat på en åsikt jag haft och folk har vänt sig till släktingar och gnällt över vad jag skrivit. (Hur logiskt det är att tro att jag ska förändra något när det är någon ANNAN man pratar med kan man ju för övrigt diskutera...)
Jag har ägnat mig åt självcensur men nu känner jag att jag är lite för gammal för sånt trams, jag kan inte förväntas ta ansvar för andras känslor, tolkningar och reaktioner hela tiden.
 
Ska det behöva vara så att jag medvetet "aktar mig" för att skriva vad jag tycker bara för att andra inte ska bli stötta verkligen? Ser jag tillbaka på mitt liv så kan jag ju säga att det är hittills ingen som brytt sig om att ha den respekten för mig, såvitt jag kan minnas. Och därmed tror jag att frågan liksom "besvarade sig själv".
 
Så hit me, vad vill ni läsa om?