Tisdagstanken: Lycka

Just nu har jag varit ute och planterat rabarber som jag hämtade från min vän, och samtidigt passade jag på att plocka lite jordgubbar från våra plantor och nu har det blivit så många att jag fick en rejäl skål med söta, goda jordgubbar och grädde att mumsa på medan jag försöker komma ifatt med mitt bildredigerande från ett bröllop jag fotade undantagsvis.
När jag gick där ute i trädgården, och när jag klickade på grädden på de solvarma bären, då kände jag faktiskt att FASEN vad jag har mycket att vara lycklig över just nu! Jag håller på att lösa "jobbkoden" och kommer få en vettig lön nästa månad,efter att ha bara haft sporadiska småinkomster under ungefär ett decennium, jag har en välartad familj (även om vi så klart kan vara slappa och slarviga och lata och sådär som alla andra ibland..) och vi bor mysigt med våra härliga djur, och nu har jag dessutom kommit en liten bit på väg med detta med att odla egen mat. För mig är det suveränt, även om jag inte är någon stjärna på växter och plantor egentligen.
 
 
Bara att kunna gå och hämta en skål jordgubbar och njuta av dem, de här första små godingarna, är ren och skär lyx! Att kunna klappa mina lojala hundvänner och gosa med vår underbara kattunge likaså. Att titta förbi köket och inse att syrénsaften är klar ikväll och redo att hällas på flaskor och att stå i köksfönstret eller sitta på balkongen på övervåningen på kvällen med en hembakt muffin och ett glas maskrossaft och känna syrenbuskens underbara doft sprida sig gör mig lite sådär löjligt lycklig!
 
Kanske är det mitt förlutna som gör sig lite påmint, min barndom bestod mycket av att ta vara på frukt, bär och grönsaker mm på släktens sommarställe, plocka ägg och fodra grisar, ankor och höns eller gäss hos mormor och morfar, hjälpa till med klippning av får hos bekanta eller att gå och hämta ett glas mjölk direkt från kossan under morgonmjölkningen hos bonden jag praktiserade hos.
 
Jag har med andra ord vuxit upp lite som en "lanttjej" och känner lite av en frihet i att inte behöva vara full av ångest så här några dagar innan lön för att pengarna är slut eller att vi inte har mat på bordet. Jag har lärt mig så många vägar till att försörja mig och min familj så det är inget jag ens funderar över längre. Det är lyxigt att kunna säga att så länge vi får ihop till hyra, el, vatten, sophämtning osv så är mat inte ett problem. Vi vet att man kan dumpstra, och är inte rädda för att göra det vid behov. Vi håller på att starta upp en trädgårdsodling som ska ge oss en del av det vi behöver, och vi är på det stora hela ganska lugna även när plånboken är rätt tom, för vi vet att vi klarar oss. I synnerhet så här på sommarhalvåret. För några år sedan var läget ett annat, då hade jag näst intill ingenting att leva på och hade konstant ångest över hur maten skulle hamna på bordet. Därför är det extra mycket lyx för mig att faktiskt kunna säga att jo, jag kan ge mina barn båd smörgåsar med riktigt smör och ost på, frukt och grönsaker (som för många är ren lyxkonsumtion) och varm mat lagad från grunden, även så här tre dagar före lön. Alla kan inte det. Och det är otroligt skevt med tanke på hur mycket resurser det finns där ute.
 

När jag blir stor vill jag bli Lill-Babs

Ibland på livets väg så ställs ju frågan "vad strävar jag efter, vad vill jag egentligen?" och på senare år har jag mer och mer dragits åt att svara att jag strävar efter att bli kapabel att lägga mitt bagage bakom mig och i stället göra det bästa av en given situation. Jag vill bli den där inspirerande, glada och energiska människan som visar andra omtanke på alla möjliga sätt. Som kan vara tacksam för det jag har och inte alltid måste sträva vidare efter nytt. Som en korsning av paret Mandelmann och Lill-Babs, kanske man kan säga? :)
 
Jag tycker att de verkar så nöjda och tillfreds, Mandelmanns. De verkar ta saker med ro, "Ojsan korna rymde så vi får jaga dem runt halva dagen innan vi fångar dem, äsch vad gör det, huvudsaken är väl att ingen skadade sig, och vi fick ju gratis motion på köpet!" känns inte alls som ett omöjligt uttalande. Man ser saker så mycket mer positivt än vad många andra gör, och det kan jag erkänna är ganska befriande att se. 
 
 
 
 
Men mest av allt tror jag att jag skulle vilja "vara" Lill-Babs. Hon känns verkligen som en person man vill ha omkring sig, positiv, energisk, glad och omhändertagande. Jag vet att hon inte alltid har haft det så lätt, men just därför fascineras jag av henne. Hon har verkligen gjort ett tydligt exempel av att man kan ta sig igenom nederlag och problem och ändå går livet vidare, och man kan vara glad över det. Hon känns väldigt okomplicerad.. Lite jävlaranamma (eller mycket..) och ändå en person som alltid ställer upp och bryr sig om.
 
Jag kan väl erkänna att jag har en lång väg att gå, men bara insikten om hur jag vill vara är ju ett steg på vägen.