Jag-högkänslig
Anta att jag och du har ett samtal om något, vad som helst. Du pratar och pratar och känner att herregud vilken bra diskussion det här är! Och så ställer du plötsligt en fråga om något vi sagt. Jag blir tyst och funderar, och inte så sällan kommer ett ganska osammanhängande eller åtminstone förvånande svar.
Du blir, ganska givet, förvånad. Och du undrar kanske för dig själv om jag är lite "efter"?
Svaret på den frågan är att det är jag faktiskt inte, jag kan förstå frågan men du har inget att oroa dig över. Saken är nämligen den att jag är högkänslig. Det innebär i praktiken och i korta ordalag, att jag tar in många fler intryck än vad gemene man gör.
När du fokuserar på ett samtal, så kan jag inte riktigt stänga av intrycksflödet från allt annat, så jag noterar inte bara det du säger, utan även andra dofter, ljud, saker som fladdrar förbi i ögonvrån eller ljusskiftningar osv. Och förutom det så tenderar jag att räkna saker nästan konstant. Hörnen på fönstret, dina fräknar eller fläckar i ansiktet, hårstrån som hänger ner i ögonen eller hur många gånger någon i bakgrunden säger "typ" eller vad som helst. Jag har tränat i hela mitt liv men jag KAN inte stänga av "inflödet".
Föutom detta så är jag väldigt känslig för hur andra känner sig, jag reagerar starkt på saker och jag kan bli ganska överväldigad av en solnedgång eller en fin miljö, och jag vet inte hur ofta jag känt mig sorgsen över att dagar försvinner och aldrig återkommer, att man inte kan stoppa dem i en burk och återuppleva allt gång på gång. Allt det här är exepel på hur det är att vara högkänslig. HSP. Men det som jag upplever starkast är frustration över att inte orka lika mycket som andra. När jag tar in så många intryck som andra naturligt sållar bort, så belastas jag givetvis mer, och därmed blir jag fortare trött. Min bästa tid är sena kvällar och nätter, när mörket hjälper mig att sålla bort en stor del av intrycken. Då blir jag kreativ. Också det ett vanligt drag hos högkänsliga människor.
Ett strålande exempel på detta är min period på ett par år då jag mer eller mindre levde med digital Scrapbooking som främsta intresse. Jag fick utlopp för kreativitet, jag fick kontakt med människor med samma brinnande intresse i främst USA. Jag nöjde mig inte med att bara "scappa layouter" som det kallas, utan jag steppade upp och började både göra och sälja egna scrapbookingkits (digitala papper och dekorationer) och det var otroligt skönt, för då kunde jag vara i min egna lilla "bubbla".
Ingen brydde sig om någonting annat än att jag gjorde fina scrapbookingkit eller layouter, och jag kunde hålla fokus i timmar, vilket var smått unikt för mig.
Jag t o m drömde om sånt kommer jag ihåg. Men dessvärre tappade jag till slut inspirationen och la det på hyllan, men då övertog fotograferingen mer och mer i stället. Så när en kreativ sak försvinner har jag ersatt det med något annat.
Hur hanterar man då högkänslighet? Ja, jag antar att alla gör olika, men för mig är det viktigt att ha djur runt mig. Kravlösa relationer där jag kan slippa drama och falskspel i olika former. Hundar, katter och hästar är ju onekligen mysiga för nästan vem som helst, men för mig är de medicin efter en dag full av mängder av (oönskade) intryck. Sömn och djur är min återhämtning.
Ser jag tillbaka på mitt liv så har jag alltid haft djur runt mig och det kanske också är det som gjort att jag sluppit må dåligt på det stora hela. Men det är nog också så att jag genom åren blivit mer och mer restriktiv med vem eller vilka jag släpper in i mitt liv, om du tar med dig drama så åker du ut förr eller senare, för jag orkar inte med att ta på mig andras bekymmer numera. Något som jag ofta gjort tidigare. Jag var allas lilla "hobbypsykolog". Och visserligen kom jag tydligen med ganska bra tips och råd, men det tog (och tar) för mycket av min egen energi och livsglädje. Jag kanske är en egoist numera, men då får det vara så. Jag har insett att andra kommer inte att prioritera mitt välmående, det får jag göra själv!