När jag blir stor vill jag bli Lill-Babs
Ibland på livets väg så ställs ju frågan "vad strävar jag efter, vad vill jag egentligen?" och på senare år har jag mer och mer dragits åt att svara att jag strävar efter att bli kapabel att lägga mitt bagage bakom mig och i stället göra det bästa av en given situation. Jag vill bli den där inspirerande, glada och energiska människan som visar andra omtanke på alla möjliga sätt. Som kan vara tacksam för det jag har och inte alltid måste sträva vidare efter nytt. Som en korsning av paret Mandelmann och Lill-Babs, kanske man kan säga? :)
Jag tycker att de verkar så nöjda och tillfreds, Mandelmanns. De verkar ta saker med ro, "Ojsan korna rymde så vi får jaga dem runt halva dagen innan vi fångar dem, äsch vad gör det, huvudsaken är väl att ingen skadade sig, och vi fick ju gratis motion på köpet!" känns inte alls som ett omöjligt uttalande. Man ser saker så mycket mer positivt än vad många andra gör, och det kan jag erkänna är ganska befriande att se.
Men mest av allt tror jag att jag skulle vilja "vara" Lill-Babs. Hon känns verkligen som en person man vill ha omkring sig, positiv, energisk, glad och omhändertagande. Jag vet att hon inte alltid har haft det så lätt, men just därför fascineras jag av henne. Hon har verkligen gjort ett tydligt exempel av att man kan ta sig igenom nederlag och problem och ändå går livet vidare, och man kan vara glad över det. Hon känns väldigt okomplicerad.. Lite jävlaranamma (eller mycket..) och ändå en person som alltid ställer upp och bryr sig om.
Jag kan väl erkänna att jag har en lång väg att gå, men bara insikten om hur jag vill vara är ju ett steg på vägen.