Ibland blir jag lite rädd
Just nu har vi det väldigt väldigt bra. Boendet är över förväntan, folket runtomkring oss är supertrevliga och vettiga och både sambon och jag själv har hyfsade jobb och mår hyfsat bra. Barnen likaså. De trivs i sina skolor och de har sina intressen och verkar rätt nöjda med livet över lag. Mat på bordet (och i reserv i frys och skafferi) och kläder på kroppen. Ett litet lager av hygien och ett överflöd av en massa andra saker.
Det är när jag tänker på allt det där som jag först måste nypa mig i armen lite, och sen blir jag nästan lite skraj. Vad ska det komma för skit som tar hål på den här bubblan? Brukar det inte vara så att man måste få lite olycka för att få lite tur och glädje? Jag vet inte. Räknas kattungarna som dog? (Självklart,det var tre liv som försvann..) Men är det NOG illa så att säga? Eller blir det mer?
Släktingen till sambon som dog var ju också förstås tragiskt men inte alldeles oväntat, eftersom det var en gammal människa.
Ja jag vet, jag tenderar att måla fan på väggen lite ibland. Jag försöker låta bli (och predikar gärna för andra att det inte är en bra grej att göra) men det är inte alldeles lätt alltid.
Jag hoppas att jag har fel. Att vi kanske faktiskt förtjänar det vi har just nu, och att det kan förbli som det är ännu längre. Vi får se! Tills vidare kan ni ju få kolla vad den lilla huggormen Tigris växer.. :)
